– Verkligheten är saga nog!

”Inga prinsessor, äventyr och rymdmän! Inga läckra bilder och framför allt inga söta lögner! Jag vill berätta sanna historier om verkliga människor, just som vi beter oss till vardags. Minidramer på det psykologiska planet. Det handlar om bus, att sakna en kompis, om spökrädsla, slagsmål, om att julen är förbi … Sådant som varje barn kan känna igen. Men där ska helst också rymmas något overkligt, oväntat!

För mitt i vardagen finns ju också: häpnad, bävan, ett plötsligt gapskratt och Eviga Frågor. Vi vuxna har mestadels glömt den saken när vi trälar med hyra, mat och plikter: att livet är en makalös gåta! Fullt av möjligheter. Vad allt hittar vi inte på! Så mycket vi orkar, som vi aldrig trott! Och medans krigen krigas, datorer uppfinns och folk föder babysar … så går årstidernas växlingar sin eviga vända, samma rytm sen tusentals år …

Det är obegripligt!

Verkligheten är saga nog. Varje dag är ny. Det vet barnen bäst. Det är vi vuxna som har glömt. Jag vill berätta så att barn och vuxna blir påminda, och kan få skratta och häpna tillsammans. Barn som får laddas med verkligheten och verklighetens magi blir rikare rustade. Då kan andra beslut fattas, starkare kämpar kämpa och en varmare anda skapas – när ungarna en dag blir makthavare. Eller ”bara” blir föräldrar … ”

 

Tacktal för regeringsmedalj

Gunilla Bergströms tacktal när hon tilldelades regeringens medalj, Illis quorum år 2012

”Jag vill tacka och säga att jag är oerhört glad. Och hedrad. Och överraskad. Det här betyder också att – för ett par minuter i den svenska världshistorien, ett par minuter! – kommer de allra yngsta medborgarna upp i rampljuset. För mina läsare är ju 3-årsåldern och uppåt 7-8 år. “Bara barn.” Småglin.

Men dom ska växa upp! Dom ska läsa och lära – och bli framtidens makthavare. Eller ska dom… bli arbetslösa? Vi har dystra tider nu. Det kan bli värre.

Och just i dystra tider är det som visor, dikt och berättelser – all kultur! – behövs mer än någonsin. Som kan ge hopp. Eller tröst? Eller ge ny kraft!

Så jag passar på att vädja till vår kulturminister: ännu mer anslag till kulturen!

Tack. Jag är väldigt glad åt medaljen.”

Leve pappa Åbergs pipa!

Svar till Arne Stråby som kritiserar Alfons Åberg-böckernas pappa för piprökande (Författaren nr 3, 2006).

”LEVE PAPPA ÅBERGS PIPA!
HELLRE EN RÖKANDE PAPPA
ÄN ETT PERFEKT FÖREDÖME!

Det är själva vitsen med mitt skrivande: att visa verkliga människor som vi är, på gott och ont – och helst ändå kunna ha modet uppe. Pappa Åberg är inget föredöme. Han är en p-e-r-s-o-n. Jag tycker det är härligt att presentera en människa med fel och brister. Varför skall alla vuxna vara perfekta i barnböcker, när vi inte är det i verkliga livet?!

Barn ser. Sant är att rökning är omodernt. Och absolut av ondo. Men Alfons och hans värld skapades på 70-talet. Då fanns enstaka piprökare. De var få redan då, och markerade en viss slö trivsel.

Jag är inte intresserad av att ”ligga rätt i tiden” eller vara ”politiskt korrekt”. Usch, så förnedrande. Vara korrekt! Hellre motvalls, självständig och busig – än vara uppdaterad, anpasslig!

Inte ändrar jag mina Alfons-berättelser. Hur skulle det se ut om författare över lag började revidera och ANPASSA sina gamla alster av ny-moralistiska skäl till rådande dagslägen? Dom dagslägena kommer ju och går, hela tiden.

Otidenliga detaljer i en bok kan hellre tas vara på – och bli start för intressanta diskussioner. En nutida förälder med minsta gnutta fantasi kan själv peka på pappa Åberg:

-Titta, han röker. Vuxna ska väl inte röka? Det här är en gammal bok…den fanns redan när jag var liten. Dåförtiden fanns många som rökte. Dom visste inte bättre…

Och så får barnet lite perspektiv och prat om andra tider – och kanske ett samtal om vådan av denna last. Utan rökande pappa i boken – inget samtal om saken!

Det är ”felen” som för framåt.

Leve pappa Åbergs pipa.”