Gunillas ord

Svar till Arne Stråby som kritiserar Alfons Åberg-böckernas pappa för piprökande (Författaren nr 3, 2006).

LEVE PAPPA ÅBERGS PIPA!
HELLRE EN RÖKANDE PAPPA
ÄN ETT PERFEKT FÖREDÖME!

Det är själva vitsen med mitt skrivande: att visa verkliga människor som vi är, på gott och ont - och helst ändå kunna ha modet uppe.

Pappa Åberg är inget föredöme. Han är en p-e-r-s-o-n. Jag tycker det är härligt att presentera en människa med fel och brister. Varför skall alla vuxna vara perfekta i barnböcker, när vi inte är det i verkliga livet?!
Barn ser.
Sant är att rökning är omodernt. Och absolut av ondo.
Men Alfons och hans värld skapades på 70-talet. Då fanns enstaka piprökare. De var få redan då, och markerade en viss slö trivsel.

Jag är inte intresserad av att "ligga rätt i tiden" eller vara "politiskt korrekt".
Usch, så förnedrande. Vara korrekt! Hellre motvalls, självständig och busig - än vara uppdaterad, anpasslig!
Inte ändrar jag mina Alfons-berättelser. Hur skulle det se ut om författare över lag började revidera och ANPASSA sina gamla alster av ny-moralistiska skäl till rådande dagslägen? Dom dagslägena kommer ju och går, hela tiden.

Otidenliga detaljer i en bok kan hellre tas vara på - och bli start för intressanta diskussioner. En nutida förälder med minsta gnutta fantasi kan själv peka på pappa Åberg:
-Titta, han röker. Vuxna ska väl inte röka? Det här är en gammal bok…den fanns redan när jag var liten. Dåförtiden fanns många som rökte. Dom visste inte bättre…

Och så får barnet lite perspektiv och prat om andra tider – och kanske ett samtal om vådan av denna last.

Utan rökande pappa i boken – inget samtal om saken!

Det är ”felen” som för framåt.
Leve pappa Åbergs pipa.

Gunilla Bergström

Publicerad 2006-06-22